Buden som arbetar inom plattformsekonomin, i dagligt tal kända som matbud, och deras arbetsrättsliga ställning diskuteras nu aktivt. I debatterna hänvisar man till domstolsbeslut enligt vilka buden arbetar i anställningsförhållande. I praktiken arbetar största delen av buden dock som företagare, och domstolsbesluten har inte ändrat deras ställning och gjort dem till arbetstagare. Vad är det riktigt fråga om?
Ett bud har rätt att välja sitt arbete
Plattformsekonomin, dvs. den ekonomiska verksamhet där tjänster och nyttigheter förmedlas via olika digitala plattformar, har på senare år växt avsevärt. Budens arbete baserar sig på ett inbördes avtal mellan plattformsföretaget och den person som utför arbetet, där man kommer överens om villkoren för verksamheten.
Avtalet är oftast avsett att vara ett företagaravtal. Buden verkar då som självständiga företagare och får fritt välja när de arbetar och vilka uppgifter de åtar sig. Ett bud får ofta också använda sig av en ersättare för att utföra arbetet. Avtalsvillkoren varierar något från företag till företag.
Att arbeta som bud motsvarar således inte den traditionella anställningsmodellen, där arbetstagaren personligen utför arbetet, i ett anställningsförhållande som gäller tills vidare, på heltid och vanligen dessutom i arbetsgivarens lokaler eller i övrigt under arbetsgivarens övervakning. I stället har arbetet som matbud drag av både anställningsförhållande och företagande.
Domstolarna är uttolkare av situationen
Det problematiska i situationen är att vår arbetslagstiftning har utarbetats för att hantera problem i traditionella anställningsförhållanden och motsvarar därför inte helt entydigt budens situation. I rättspraxis har till exempel möjligheten att använda sig av en ersättare inverkat vid bedömningen av om ett anställningsförhållande föreligger. För att man ska kunna dra en gräns mellan anställning och företagande krävs en helhetsbedömning, och det här kan vara besvärligt.
När man blir tvungen att bedöma ett buds rättsliga ställning i domstol har domstolen beslutstvång. En domstol kan därför bli tvungen att ta ställning till exempelvis huruvida ett buds pensionsskydd ska ordnas i enlighet med arbetspensionslagstiftningen eller lagen om pension för företagare.
Domstolen motiverar sitt beslut och utfärdar samtidigt en rättsnorm om hur motsvarande situationer bör lösas. Dessa rättsnormer börjar skapa ett rättsläge, inom ramen för vilket till exempel myndigheterna verkar och fattar sina beslut. När det beslut som är avsett att styra rättstillämpningen i motsvarande situationer har getts i den högsta rättsinstansen kallas det för prejudikat.
Högsta förvaltningsdomstolen meddelade 2025 ett prejudikat, där det fastställdes att buden arbetar i anställningsförhållande. Nu har också försäkringsdomstolen som högsta besvärsinstans i ärenden som gäller utkomstskydd gett ett motsvarande beslut. Trots detta är budens situation så gott som oförändrad och största delen av dem arbetar som företagare. Varför är det så? Inverkar inte de meddelade prejudikaten på något sätt?
Varför ledde inte domstolsbesluten till att buden blev arbetstagare?
För att vi ska kunna förstå varför situationen är så här bakvänd, måste vi först få en djupare förståelse för vad rättsfallen har handlat om. Den rättsnorm som gavs i dessa fall, om att ett bud verkar som arbetstagare, har i de fall som avgjorts inte varit bindande för parterna i målet. Det här beror på att det i själva verket är någon annan fråga som har varit upp för avgörande i rättsfallen, och frågan om budets arbetsrättsliga ställning har avgjorts som en prejudiciell fråga.
Till exempel i högsta förvaltningsdomstolens prejudikat KHO 2025:41 var den fråga som skulle avgöras i själva verket den om plattformsföretaget måste föra arbetstidsbokföring över budens arbete. För att denna fråga skulle kunna lösas behövde domstolen först klargöra om budet arbetar i anställningsförhållande. Högsta förvaltningsdomstolen avgörande i ärendet var att budet arbetade i anställningsförhållande, men eftersom budet har s.k. arbetstidsautonomi behövde man inte föra bok över de timmar som budet arbetade. Avgörandets bindande verkan gällande alltså förandet av arbetstidsbokföring, inte budets arbetsrättsliga ställning.
En annan orsak varför prejudikaten inte just alls har ändrat den rådande praxisen finner vi om vi undersöker ett domstolsbesluts ställning som rättskälla. I motsats till i exempelvis USA är prejudikat inom finsk rätt inte så starka rättskällor att kommande avgöranden automatiskt skulle grunda sig på dem. Hos oss hör den lagstiftande makten till riksdagen och prejudikaten kan inte skapa ny rätt med mer omfattande bindande verkan.
Bedömning från fall till fall
Den rättsnorm om ett buds arbetstagarställning som getts i prejudikaten fungerar som en faktor som styr juridiken enbart när den situation som ska avgöras är helt eller nästan densamma som den om vilket prejudikatet har getts. Varje situation ska alltså bedömas separat, och om den avviker från ett tidigare fall kan avgörandet om budets anställningsstatus få ett annat utfall. Så verkar det i själva verket ha gått i försäkringsdomstolen, när den i ett avgörande om arbetstagarens pensionsförsäkring (VakO 1802:2022) ansåg att budet hade verkat som arbetstagare, men när den avgjorde ett olycksfallsförsäkringsärende (VakO 2205:2022) ansåg att budet hade verkat som företagare.
Vid bedömningen av hur likadana fallen är studerar man avtalet mellan budet och företaget samt budets verksamhet, och bedömer hur många av kännetecknen för ett anställningsförhållande som finns i dem. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt prejudikat beskrivit vilka kännetecken som den anser tyder på ett anställningsförhållande, det vill säga på vilka grunder domstolen kom fram till bedömningen att budet arbetar i anställningsförhållande. Ett plattformsföretag kan påverka tolkningen av situationen och stärka företagarstatusen genom att i sina avtal ändra eller avlägsna i synnerhet de villkor som har drag som tyder på att det handlar om ett anställningsförhållande. Efter domstolens beslut har det delvis också gått så. Samtidigt har plattformsföretagen också börjat utveckla kombinationsmodeller, där den som arbetar ska kunna välja om man vill verka som företagare eller arbetstagare.
Anställning eller avtalsfrihet?
På ett principiellt plan känns det märkligt att inte högsta förvaltningsdomstolen kraftigare gått in för linjen att buden är arbetstagare. Eftersom myntet alltid har två sidor kan man likväl också se på saken ur ett avtalsfrihetsperspektiv. Utgångspunkten är att vi alla har en principiell rätt att fritt avtala om hur vi vill sälja vår arbetsinsats till någon annan. Vi kan fritt bestämma om vi vill verka som företagare eller ingå ett arbetsavtal och vara arbetstagare. Ett företag har också en rätt att välja om man köper arbetsinsatsen av en annan företagare eller om företaget anställer arbetstagare. Ur detta perspektiv skulle det kännas märkligt om det bestäms att alla aktörer inom en viss avgränsad bransch är arbetstagare och företagande inte skulle vara möjligt. Man borde alltså hitta någon slags kombinationslösning.
Kommer den nya regleringen att lösa problemen?
Oavsett hur vi ser på saken är det uppenbart att det finns problem förknippade med buden och företagen inom plattformsekonomin som behöver lösas. Problemen hänför sig särskilt till arbetsvillkoren och arbetsförhållandena. Situationen är besvärlig för både buden och företagen, eftersom budens arbetsrättsliga ställning och företagens skyldigheter gentemot dem är oklara. Man har identifierat ett behov av en reglering som är bättre lämpad för frågan och EU har utfärdat sitt s.k. direktiv om plattformsarbete (EU) 2024/2831, vilket Finland ska implementera i den nationella lagstiftningen ännu i år.
I direktivet föreskrivs om ett antagande enligt vilket utgångspunkten är att en aktör inom plattformsekonomin är en arbetstagare. Detta antagande kan dock kullkastas, dvs. ett plattformsföretag kan påvisa att dess avtalsmodell inte uppfyller kännetecknen för anställningar och att buden således är företagare.
I sig verkar situationen alltså inte märkbart förändras jämfört med nuläget. Också i fortsättningen kommer avgörandena åtminstone till vissa delar att gälla från fall till fall, så att omständigheterna kring varje fall tolkas separat och prejudikatets rättsnorm bara kan tillämpas i helt eller nästan motsvarande situationer.
Just på grund av den tolkningen har domstolsbesluten inte automatiskt gjort buden till arbetstagare och enligt min mening kommer de inte göra det i framtiden heller. Tolkningen från fall till fall försvinner inte heller helt i och med den nya regleringen. Betoningen på att bud är arbetstagare torde dock framöver bli allt starkare.
