Social- och hälsovårdsministeriet har just fastställt pensionsåldrarna för personer födda 1965. Det är den första årskullen vars pensionsålder, i enlighet med pensionsreformen 2017, är kopplad till årskullens förväntade livslängd. År 2017 bedömde man att årskullens pensionsålder kunde stiga med upp till två månader jämfört med den föregående årskullens pensionsålder. Så blev det ändå inte.
På sistone har offentligheten, och särskilt sociala medier, fyllts av skämtbilder av rullatorparkeringar på arbetsplatser och av äldre kvinnor som somnar på jobbet inom vården. Bilderna har framför allt handlat om finansministeriets förslag om att höja pensionsåldern. Ur pensionssystemets perspektiv framstår den omtalade höjningen av pensionsåldern till 70 år ändå inte ens som en särskilt stor förändring. Hur kommer det sig?
I diskussionen glömmer man lätt den mekanism som nämndes i början: ålderspensionsåldern inom arbetspensionssystemet är redan nu kopplad till årskullens framtida förväntade livslängd. För personer födda 1965 och senare fastställs pensionsåldern alltid det år då årskullen fyller 62 år. Då bedöms också årskullens förväntade livslängd. I år fastställdes den lägsta åldern för ålderspension, kopplad till den förväntade livslängden, för personer födda 1965. Lagen innehåller en bestämmelse enligt vilken den lägsta pensionsåldern kunde ha höjts med upp till två månader. Men eftersom den förväntade livslängden inte har ökat tillräckligt för denna årskull höjs inte heller pensionsåldern, utan ligger kvar på 65 år, precis som för tidigare årskullar.
Varför har vi ett pensionssystem?
Låt oss ta ytterligare ett steg tillbaka och börja med att påminna oss om vilket syfte arbetspensionssystemet skapades för. Bakom pensionssystemet, som grundar sig på arbete, har funnits en tanke som också hör ihop med välfärdssamhället: människors försörjning ska tryggas även under perioder då de inte kan försörja sig genom arbete. För yngre personer har detta kunnat bli aktuellt vid långvarig och allvarlig sjukdom, då invalidpensionen har gett trygghet.
På grund av åldrande har man kunnat gå i ålderspension, men med tanken att man går i pension när man inte längre kan arbeta med samma förutsättningar som i yngre år. Man kan alltså tänka sig att ålderspensionen inom arbetspensionssystemet ursprungligen inte var avsedd för en frisk vuxen med god arbetsförmåga som vill börja ägna sig åt sin egen tid. Vad grundar jag den tanken på?
När den arbetsbaserade ålderspensionen infördes, år 1962 då lagen om pension för arbetstagare, APL, kom till, kunde man börja ta ut ålderspension vid 65 års ålder. Den genomsnittliga förväntade livslängden för en finländsk man född det året var också cirka 65 år. En yrkesbana på ungefär 40 år ansågs berättiga till så kallad full pension. Man började tjäna in arbetspension vid 23 års ålder. Utifrån dessa siffror kan man dra slutsatsen att man inte antog att en person i slutändan skulle tillbringa särskilt lång tid som ålderspensionär.
En finländare född år 2000 förväntas enligt dagens beräkningar ha ytterligare 27,6 år kvar att leva vid 62 års ålder. Om personen hade kunnat börja sin yrkesbana efter utbildningen vid 25 års ålder, arbetat i 40 år och gått i pension vid 65 års ålder, skulle hen alltså hinna vara pensionär i 24,6 år. Tiden som pensionär skulle vara bara 15,4 år kortare än tiden i arbetslivet. Mot bakgrund av dessa fakta är det uppenbart att systemet inte skulle vara hållbart om det inte fortlöpande anpassades till förändrade förhållanden. Det finns många sätt att göra det, och ett av dem är att höja pensionsåldern.
Förändrade förväntningar och deras pris
Världen har förändrats på många områden sedan 1960-talet och pensionssystemets tillkomst. Någonstans längs vägen har också synen på pensionärslivet förändrats. Det har börjat ses som en belöning för arbetslivet, och man har börjat se fram emot det som en ny livsfas då man får lov att fokusera på sig själv. Många hinner numera tillbringa ett tjugotal år som pensionärer, åtminstone en stor del av dem i ganska god form.
Även arbetspensionssystemet har reformerats med jämna mellanrum. Reformer behövs också i framtiden, och som medborgare har vi makt att bestämma hurdant pensionssystem vi vill ha. Vi måste ändå beakta att våra beslut har ett pris. Ett system där de som arbetar betalar största delen av de pensioner som betalas ut borde behandla olika årskullar åtminstone någorlunda jämlikt.
Rättvisa innebär också att vi, proportionellt sett, använder ungefär lika stora delar av våra liv till arbete och pensionärsliv som tidigare generationer. Det vore naturligtvis inte rättvist om en årskull inom samma system kunde gå i pension först alldeles i slutet av sin förväntade livstid, medan en annan hann lyfta pension i tjugo år vid god hälsa. I det ljuset vore det alltså inte heller rätt att pensionsåldern alltid var densamma för alla, trots att vi lever längre.
Blir nästa generation bättre?
Detta för oss tillbaka till de äldre personerna med rullatorer. Vi har redan nu ett pensionssystem med mekanismer som anpassar vår pensionsålder till vår förväntade livslängd. Om vi litar på denna mekanism borde det inte uppstå en situation där vi tvingas arbeta som äldre kvinnor och män med minnessjukdomar som somnar på jobbet, alltså med hälsoproblem som i regel hör ihop med livets slutskede. Om vår förväntade livslängd inte ökar, stiger inte heller pensionsåldern. Individuella situationer med nedsatt arbetsförmåga hanteras fortfarande genom invalidpensioner. Med partiell pension försöker man göra det möjligt att minska arbetet när pensionsåldern närmar sig.
När man tänker närmare på saken är det också lite förolämpande mot de yngre generationerna att anta att de vid 65 års ålder ska vara likadana som våra egna föräldrar, eller kanske vi själva är. Jag har redan stött på otaliga texter i stil med ”60 är det nya 50” och ”60 and fabulous”. Varför tänker vi ändå att den lagstadgade ålderspensionsåldern inte får stiga? Och varför tänker vi samtidigt att det varken nu eller i framtiden finns några skillnader i arbetsförmåga mellan årskullarna?
Rättvisa mellan årskullarna
Ännu några ord om finansministeriets förslag. Enligt förslaget skulle den lägsta åldern för ålderspension höjas i snabbare takt till 70 år för personer födda 1976. För närvarande är den uppskattade pensionsåldern för den årskullen 66 år och 3 månader. Vid 62 års ålder beräknas denna årskull, som jag själv tillhör, ha 24,7 år kvar att leva. Personer födda 1965, vars pensionsålder alltså nu har fastställts till 65 år, beräknas däremot ha 23,2 år kvar att leva vid 62 års ålder. Skillnaden i förväntad livslängd är 1,5 år. Skillnaden mellan pensionsåldrarna skulle ändå vara 3 år och 9 månader. Rättvist?
Pensionsåldern kan också enligt de nuvarande reglerna stiga till 70 år. Detta är möjligt för årskullen född 2009. Höjningen skulle ske om den förväntade livslängden ökade enligt prognosen och de vid 62 års ålder hade åtminstone 28,5 år kvar att leva. Skillnaden jämfört med den förväntade livslängden för personer födda 1965 skulle vara 5 år, alltså exakt densamma som skillnaden i pensionsålder.
Om vi inte vill ändra arbetspensionssystemets grundläggande syfte till något helt annat bör pensionsåldern stiga när livslängden ökar. Höjningen måste ändå ske rättvist. Det är rättvist mot alla årskullar. Om vi låter den nuvarande mekanismen sköta saken stiger inte pensionsåldern om den förväntade livslängden inte ökar, och om den ökar stiger pensionsåldern i motsvarande mån. Därför skulle jag själv åtminstone tills vidare vara beredd att lita på att det nuvarande systemet fungerar. Och om vi på allvar anser att vi befinner oss i en situation där vår förväntade livslängd ökar men vår arbetsförmåga inte består längre än till 65 års ålder, måste vi med säkerhet söka lösningar också på annat håll än inom pensionssystemet.
Källor:
