Under en längre tid har allt färre arbetstagare blivit arbetsoförmögna, men nu har trenden vänt. Tiina Laine, ansvarig direktör för pensionsärenden och arbetshälsochef Minna Stenman bloggar om hur utvecklingen kunde vändas mot det bättre.
Oj hur svårt det kan kännas att blanda sig i kollegers ärenden, av rädsla för intrång i det privata.
Tänk om man kunde låta bli att blanda sig i, lämna saker ogjorda eller bara låta tiden ta hand om bekymren, utan att någon alltid skulle påminna om hur viktigt det är att leda människor och ge tidigt stöd. Alltid ska man påminna sig om att visa intresse, fråga hur andra mår och leda individuellt. Ibland kanske också en ledare kan känna frustration och tankar som ”var inte det där med att leda sig själv en självklar arbetslivskompetens…” kan komma smygande.
Att blicka bakåt minskar inte arbetsoförmågan
För att mäta arbetshälsan använder man sig av mätare som sjukfrånvarostatistik, invalidpensions- och olycksfallsstatistik, personalomsättning och kostnader för företagshälsovården, uppspjälkt i förebyggande verksamhet och sjukvård. Men blir inte bilden lite väl snäv om vi bara ser på läget ur backspegeln?
Bevisligen räcker inte dessa mätare till för att förhindra arbetsoförmåga och illamående i arbetet.
I fjol gick ca 20 300 personer i invalidpension och för första gången var det mental ohälsa som låg bakom de flesta fallen. Vi borde alltså kunna konstatera att ohälsa och illamående inte enbart förekommer på andras arbetsplatser, utan lika väl kan existera på vilken arbetsplats som helst, även nära oss.
Ju tidigare vi kan få en förändring till stånd, desto fler är lösningarna. Men även om det redan gått en tid måste vi agera – det är aldrig för sent!
Handlar stöd i tidigt skede om känslor, inte fakta?
Tänk om vi skulle se över våra mätare? Istället för att se på arbetsförmåga ur backspegeln kunde vi ta ett steg i annan riktning och börja med att analysera nuläget och vara lyhörda för våra känslor. Hur skulle det se ut om vi skulle leda utgående från vår magkänsla? Tänk om vi i stället för sjukfrånvarostatistik som verktyg för tidigt stöd skulle använda oss av utvecklingssamtal, samtal vid kaffeautomaten, engagemang vid gemensamma team-möten?
Handlar stöd i ett tidigt skede mer om att leda med känslor, istället för med fakta? Tänk om tidigt stöd vore en del av företagskulturen, och vi skulle komma ihåg att fråga varandra: Hur mår du?
Hur skulle vårt arbetsliv se ut om man av alla kunde förvänta sig, förutom kompetens i att leda sig själv, också omsorg om sina kolleger och mod att verkligen bry sig om!
Våga känna igen tecknen – även på din arbetsplats
Skulle det hjälpa oss att leva i nuet och stöda varandras arbetshälsa i ett så tidigt skede som möjligt? Detta kunde man fundera på i arbetsgemenskapen, för att hitta metoderna som passar just i vår arbetsmiljö.
Ju tidigare vi känner igen tecknen på ohälsa, desto fler lösningar finns det; allt från fortbildning och anpassade arbetsuppgifter till yrkesinriktad rehabilitering.
Men väljer vi att inte se illamående och tänker att det inte existerar på vår arbetsplats, eller att tiden tar hand om problemet och låter bli att stöda, kan vi i värsta fall vara medskyldiga till ännu en invalidpensionering.
Vi har inte råd att inte blanda oss i!
