Att älta eller att skvallra är något som säkert existerar på alla arbetsplatser. Jag har reflekterat över det här mycket under den senaste tiden, då jag märkt, i synnerhet på distans, att negativitet påverkar min energi, ork och mina känslor. Ältande förbrukar en massa energi och jag medger att även jag själv gjort mig skyldig till negativitet, därför tänkte jag att det senast nu är dags att ta tag i det.
Kulturen skapas genom möten – inte genom en processbeskrivning
Arbetsplatser har redan länge varit tvungna att utforma en jämställdhetsplan som omfattar speciellt lönesättning och övriga villkor för anställningsförhållandet. Dessutom har jämställdhet, tidigt stöd och flera andra teman som omfattar arbetsklimatet varit väldigt starkt framme under hela 2000-talet. Undersökningar som studerar sambandet mellan ett positivt arbetsklimat och produktivitet har även gjorts i stor mängd och vi känner säkert alla till något resultat eller kan i varje fall hålla med om deras existens, så vi vet att det är något som är värt att satsa på.
Varje arbetsgivare skriver säkert gärna under att osakligt bemötande inte är tillåtet på arbetsplatsen, men hur ser verkligheten ut? Kulturen äter nämligen även i detta fall strategin till frukost och processer till lunch. Därför anser jag att det är viktigt att förstå att varje möte lägger grunden för den verkliga kulturen.
Tyst godkännande
Hur ofta stöter du på situationer där du hör klagomål över en annan persons osakliga agerande? Hur ofta kommenteras det med bortförklaringar såsom: ”hen är en svår person, det är bara att vänja sig vid det” eller ”oj nej, sa hen faktiskt så, vad fräckt”. Därefter är ärendet avklarat eller så tas det upp i något annat mindre konstruktivt forum. Att bidra till kulturen är varje persons uppgift men genom att förminska eller ignorera osakligt bemötande ger man sitt tysta godkännande.
Ett annat exempel du säkert stött på är informantens ovilja att föra saken vidare. Det har funnits situationer där jag själv skulle ja velat berätta för min chef eller kollega då jag känt mig orättvist bemött men situationen där man föreslagit för mig att föra saken vidare har min inre röst kämpat emot och tystat ner mig. Jag har tänkt att jag inte vill skapa drama eller obalans på arbetsplatsen över en bagatell trots att den de facto inte varit vare sig liten eller onödig då den gjort intryck på mig. Ett annan ”svepskäl” jag ofta också stött på är berättarens ovilja att skvallra på sin kollega. Dylika situationer får mig att fundera över var allt gått snett. Varför har man dåligt samvete för att man försöker agera som man borde.
”Varje möte lägger grunden för den verkliga kulturen.”
I en hälsosam kultur tar man tag i saker
Genom mina barn har jag blivit bekant med omgivningen på ett daghem och ofta kommer jag på mig själv med att sitta och observera den pågående verksamheten samtidigt som jag hämtar mina barn. Som förälder uppskattar jag att mina barn kan vara trygga på daghemmet; i en verksamhetskultur där man ingriper då det sker något osaklig. Tänk om situationen skulle vara den att om ditt barn blivit felbehandlat av sin kompis och när hen tar upp saken med daghemspersonalen skulle få svaret: ”Kalle gillar att slänga sand på dig, han är lite svår helt enkelt, det är bäst att bara lära sig leva med det”.
Visserligen kan man argumentera för att det är lättare att, som vuxen, ingripa då barn uppför sig dåligt och att man istället borde jämföra hur lärarna inom småbarnspedagogik behandlar varandra i arbetsgemenskapen. Delvis kan jag hålla med, samtidigt vill jag poängtera att vi ser på saken från fel synvinkel. Den grundläggande frågan är inte vilken situation är lättare att lösa, utan att alltid ingripa borde vara något man eftersträvar. Det är alltid lättare att låta bli att ingripa än att göra det. Men kan vi tänka så här eller borde vi börja göra rätt istället för det som är lätt?
Mitt ansvar som kulturskapare
I en ideal situation skulle vi öva på färdigheter i ingripande och diskutera ämnet mera öppet. Kulturen skapas via praktiska handlingar som upprepas. Vi måste inse att just de små, återkommande negativa bemötandena är de som formar kulturen, och de förändras inte genom planer och processer. Därför borde vi alltid agera då vi får den där obehagliga magkänslan då vi hör eller berättar något vidare. Vi har alla ett ansvar, och agerar vi inte är vi medvetet med och skapar en kultur där osakligt bemötande tillåts.
Personligen har jag lovat mig själv, att lyfta upp saker modigt istället för att sopa dem under mattan, trots att blotta tanken ger mig ångest. Det jag dock märkt under åren i arbetslivet är att genom att utsätta mig själv för saker som ligger utanför min bekvämlighetszon utvecklas jag mest och det ger mig mera energi då jag lyckas. Så varför inte tolerera lite obehag då jag vet att det leder till något mer positivt än negativt.
