Är hävstångseffekten en lösning för att förbättra framtida avkastningar på pensionsplaceringarna?

Kari Vatanen

11.12.2020, Blogg

Taloussanomat publicerade onsdagen den 9 december 2020 en artikel om användningen av hävstång i pensionssystemet. I artikeln föreslår samlingspartiets tidigare riksdagsledamot Eero Lehti en lagändring som skulle göra det möjligt för pensionsbolagen att ta upp långfristiga lån på marknaden och placera medlen diversifierat på finansmarknaden. Som exempel nämndes placering i globala börsaktier med hjälp av extremt billigt lånat kapital, vilket i bästa fall skulle tillföra pensionssystemet extra intäkter på flera miljarder.

I artikeln intervjuas representanter för Etla och Pensionsskyddscentralen som anser att förslaget i princip är ändamålsenligt och genomförbart för att stärka finansieringsbasen i pensionssystemet. De representanter för arbetspensionsbolagen som intervjuades var däremot inte särskilt entusiastiska över att öka belåningen, eftersom en högre andel främmande kapital skulle innebära en ytterligare risk för pensionsbolagen att hantera. Varför tänder arbetspensionsbolagen inte på förslaget om större risktagning i hopp om bättre avkastning? Är de rädda för att ta placeringsrisker, som Taloussanomat antog?

Användning av hävstång i arbetspensionsplaceringar

Låt oss titta lite närmare på dessa påståenden. År 2015 trädde en temporär lag i kraft som gör det möjligt för arbetspensionsbolagen att låta bygga nya hyresbostadsfastigheter med en hävstång på högst 50 procent. Däremot kan arbetspensionsbolagen enligt lagen inte finansiera andra placeringar genom extern upplåning. Det innebär dock inte att ett arbetspensionsbolag inte kan placera i placeringsprodukter med hävstång. I till exempel fastighetskapitalfonder är det ytterst vanligt att man använder hävstång, och så finns ju en intern hävstång med också i balansräkningen för många börsnoterade aktier. En direkt hävstång i arbetspensionsbolagens placeringstillgångar kan också uppnås med hjälp av olika derivatinstrument.

Möjligheten att använda extern belåning skulle förvisso innebära ett positivt tillägg till arbetspensionsbolagens placeringsmöjligheter, men som ett enskilt tillägg räcker det inte för att öka de framtida placeringsintäkterna i arbetspensionssystemet. Orsaken till detta ligger i solvensbestämmelserna för arbetspensionsbolagen, som fortfarande styr en betydande del av arbetspensionsbolagens placeringstillgångar mot ränteplaceringar med lägre risk och avkastning. Det enklaste sättet att öka den förväntade avkastningen i arbetspensionssystemet är att tillåta en högre risknivå för placeringarna, så att en större del av tillgångarna kan flyttas från ränteplaceringar till aktier. Det är inte meningsfullt med extern belåning så länge som risknivån kan höjas genom att minska de befintliga ränteplaceringarnas andel.

Solvensbestämmelserna för arbetspensionssystemet

I arbetspensionssystemet bestäms risktäckningskapaciteten i arbetspensionsbolagets placeringsverksamhet utifrån institutets solvens. Lagen om beräkning av solvensgränsen för pensionsanstalter och om täckning av ansvarsskulden reglerar automatiskt förhållandet mellan risknivån i pensionsanstaltens placeringsportfölj och dess risktäckningskapacitet, dvs. solvens. Större solvens möjliggör allokering av placeringar till mer riskfyllda tillgångsklasser, såsom aktieplaceringar. Samtidigt ökar den förväntade avkastningen från placeringsportföljen på lång sikt. Om pensionsanstaltens solvens minskar, försämras kapaciteten att täcka placeringsrisker och pensionsanstalten måste allokera sin placeringsportfölj till tillgångsklasser med lägre risk, såsom ränteplaceringar.

Solvensbestämmelserna styr arbetspensionsbolagen mot en procyklisk dynamik: arbetspensionsbolaget måste minska andelen riskplaceringar när kriser på placeringsmarknaden sänker placeringarnas värde och minskar bolagets solvens. På motsvarande sätt kan andelen riskfyllda placeringar gradvis ökas när placeringsmarknaden vänder uppåt igen. I värsta fall säljer arbetspensionsplaceraren billigt och köper dyrt på grund av solvensbestämmelserna, och detta sänker placeringsintäkterna på längre sikt.

Stärkande av risktäckningskapaciteten i arbetspensionssystemet

Pensionsskyddscentralen beställde för ett år sedan en preliminär utredning av Jukka Rantala om möjligheterna att förbättra placeringsavkastningen på den privata sektorns arbetspensionsmedel. Enligt den preliminära utredningen bör arbetspensionssystemets risktäckningskapacitet stärkas för att arbetspensionsanstalterna ska kunna ändra placeringsallokeringarna så att risknivån ökar och den förväntade avkastningen blir bättre än på ränteplaceringar. Som metoder för detta rekommenderade Rantala större flexibilitet i bestämmelserna om fondering av pensioner och att solvensbestämmelserna ändras så att de tar bättre hänsyn till konjunkturväxlingarna på placeringsmarknaden.

Möjligheten att använda hävstång med externa lån skulle vara ett välkommet tillägg till arbetspensionsbolagens metodarsenal för placeringsverksamheten, men den höjer inte ensam den förväntade avkastningen i arbetspensionssystemet på längre sikt. För detta behövs en ökning av arbetspensionssystemets risktäckningskapacitet t.ex. genom att avkastningskravet på ansvarsskulden blir mer bundet till aktieavkastningen. I en nollräntemiljö på placeringsmarknaden kan det vara befogat med en större höjning av den andel som är bunden till aktieavkastningen jämfört med den nuvarande nivån på 20 procent.

Kari Vatanen

  • Placeringsdirektör