Arbetsmarknadsparterna har kommit överens om ändringar i avgiftsklassmodellen för storarbetsgivare. Målet med ändringarna är att främja sysselsättningen bland personer i övre medelåldern och personer som kämpar med utmaningar som gäller arbetsförmågan samt att uppmuntra till en effektiv rehabilitering. Ändringarna syftar också till att förkorta de långa fördröjningar som inverkan på avgiftsklassen medför i vissa situationer.
Arbetspensionsbolagen har ansökt om fastställelse av ändringarna hos social- och hälsovårdsministeriet. Om ändringarna fastställs träder de i regel i kraft vid ingången av 2024.
Vad förändras?
1. Invalidpensionsfall bland arbetstagare som anställts som nya arbetstagare efter att de fyllt 55 år påverkar i fortsättningen inte arbetsgivarens avgiftsklass
Syftet är att främja sysselsättningen bland äldre arbetstagare genom att eliminera den inverkan på avgiftsklassen som nya arbetstagare över 55 år har på företagen. Om en person över 55 år som anställts som ny arbetstagare senare går i invalidpension, påverkar invalidpensionen inte avgiftsklassen. Därmed stiger arbetsgivarens arbetspensionsavgift inte heller på grund av detta.
Ändringen gäller nya anställningar som börjar den 1 januari 2024 eller senare och där arbetstagaren är minst 55 år när anställningen börjar.
2. Avgiftsklassen påverkas inte om det har gått mer än fem år sedan pensionsfallet inträffade
I det riskförhållande som påverkar arbetsgivarens avgiftsklass beaktas från och med 2026 inte pensionsfall som vid beräkningen av riskförhållandet har inträffat för mer än fem år sedan. Från och med 2026 inverkar sådana permanenta invalidpensioner och rehabiliteringsstöd där pensionsfallet har inträffat före 2021 inte längre på avgiftsklassen. Riskförhållandet för 2026 inverkar på avgiftsklassen för 2028 och 2029.
3. Invalidpensionsfall bland arbetstagare som deltagit i arbetsprövning
Invalidpensionsfall i anställningar som börjat med arbetsprövning eller läroavtalsutbildning inom arbetspensionsrehabilitering (yrkesinriktad rehabilitering) påverkar i fortsättningen inte avgiftsklassen för arbetsgivare som ordnar arbetsprövning eller läroavtalsutbildning, om det har gått högst fem år från det att arbetspensionsrehabiliteringen inleddes till pensionsfallet.
Ändringen gäller arbetsprövning och läroavtalsutbildning inom arbetspensionsrehabilitering som inleds den 1 januari 2024 eller senare.
4. Rehabiliteringsstöd som betalats ut i över två år beaktas i avgiftsklassen
Rehabiliteringsstöd som betalats ut i över två år (dvs. invalidpensioner som beviljats för viss tid) beaktas i fortsättningen i arbetsgivarens avgiftsklass. Granskningsperioden på två år börjar 2024, och därmed kan rehabiliteringsstöd som har betalats ut i över två år första gången betraktas som avgiftsklasspension i riskförhållandet för 2026. Då börjar också alla rehabiliteringsstöd som beviljats 2021–2023 inverka på avgiftsklassen (stöd som beviljats före 2021 kommer enligt ändringen i punkt 2 inte att inverka på avgiftsklassen). Rehabiliteringsstöd som betalats ut i över två år inverkar således på arbetsgivarens avgiftsklass första gången 2028.
Om rehabiliteringspenning eller rehabiliteringstillägg betalas till en person som får rehabiliteringsstöd i slutet av granskningsperioden på två år, påverkas avgiftsklassen ännu inte av riskförhållandet för året i fråga, eftersom det pågår aktiva rehabiliteringsåtgärder. Åtgärderna kan i bästa fall leda till att rehabiliteringsklientens arbetsförmåga återställs, varvid avgiftsklassen inte heller senare påverkas.
5. Självriskgraden minskar
För närvarande fastställs invalidpensionsdelen av arbetspensionsavgiften för de största arbetsgivarna helt och hållet enligt avgiftsklassmodellen, dvs. självriskgraden är 100 procent. De minsta arbetsgivarna betalar endast en grundavgift enligt den genomsnittliga invalidpensionstariffen som inte är beroende av företagets egna invalidpensionsutgifter. Övriga arbetsgivare betalar, beroende på företagets storlek, delvis tariffavgift och delvis avgift enligt avgiftsklass.
Utgifterna för pensioner som inverkar på avgiftsklassen är dock endast en del av de stora arbetsgivarnas alla utgifter för invalidpension. Därför är det med tanke på modellens riskmotsvarighet motiverat att självriskgraden motsvarar avgiftsklasspensionernas andel av hela utgiften och att alla arbetsgivare delvis betalar tariffavgift. Därmed sänks självriskgraden så att den högsta möjliga självriskgraden är 60 procent.
Arbetsgivarnas invalidpensionsavgifter ändras på grund av att självriskgraden sänks. I avgiftsklasserna 1–3 stiger avgiften när avgiftsklassens avgiftsnedsättande effekt minskar. I klasserna 5–11 sjunker avgiften när den höjande effekten minskar. I klass 4 ändras avgiften inte. För att konsekvenserna av ändringen inte ska orsaka alltför stora plötsliga ändringar i avgifterna, görs en gradvis sänkning av självriskgraden under en fyraårsperiod från 2025.
Vad är avgiftsklassmodellen för finansieringen av invalidpensioner?
Med avgiftsklassmodellen avses finansieringsmodellen för invalidpensioner, där den del av arbetspensionsavgiften som är avsedd att täcka invalidpensionsutgifterna hos stora arbetsgivare bestäms enligt arbetsgivarföretagets egen risk för arbetsoförmåga. Nivån på risken för arbetsoförmåga mäts med invalidpensionsutgiften för de anställda, utifrån vilken arbetsgivarens avgiftsklass fastställs. Avgiftsklassen bestäms enligt det s.k. riskförhållandet, som är förhållandet mellan arbetsgivarens egen utgift och motsvarande genomsnittliga utgift inom hela ArPL-pensionssystemet. Vid bestämmandet av avgiftsklassen används genomsnittet för riskförhållandena under de två föregående åren, t.ex. avgiftsklassen för 2024 påverkas av riskförhållandena för 2021 och 2022.
